Wedding Photographer Stockholm
Here is the article I just posted about … will get a translation for anyone english speaking that is getting married in sweden.
Bröllopsbilder för framtiden
En pressfotograf sa en gång till mig »jamen det där med bröllopsfoto, det kan ju vem som helst göra«. Då räknades det inte som någon särskild bedrift att ta bröllopsbilder. Statusen i dag ligger emellertid högre upp än någonsin tidigare, och ett fåtal utvalda bröllopsfotografer får betalt för att packa kamerautrustningen och flyga runt om i världen till sina klienter. Londonfödda Ian Johnson är en av dem.
– Antingen är man född till fotograf, eller så är man det inte, säger Ian.
Född Cockney fick han tidigt höra att hans chanser att slå igenom som fotograf var lika med noll, vilket inte hejdade honom från att flytta till Los Angeles och öppna en studio. Där fotade han kändisar och mode i 17 år innan han och hans svenska fru bestämde sig för att flytta till Sverige.
I dag är han stolt pappa till två fotografer. Hans dotter Elles bilder har redan publicerats i både Amelia och Destination Weddings Magazine. Sonen Nick, 16 år, planerar att bli sportfotograf. Båda har hjälpt Ian i hans arbete. Sonen Nick blev dessutom personligt inbjuden som fotograf när Ian medverkade i realityserien »Wedding Day« på amerikanska tv-kanalen tnt. Fast när produktions-bolaget uppmärksammade att Nick var minderårig och inte kunde få arbetstillstånd fick de i all hast ändra hans officiella status från fotograf till gäst. Men plåtade gjorde han ändå, vid sidan av.
– TV-projektet var fantastiskt! Jag fick ett mejl från Dreamworks som berömde mina bilder och ville träffa mig. Jag åkte dit och blev presenterad för hela teamet och några månader senare drog vi igång. Jag var med i egenskap av bröllopsfotografen som fotograferade hela bröllopet och alla förberedelserna. Familjen kom och hälsade på mig under en produktion och därefter blev Nick inbjuden. Det var faktiskt han som tog bilden de använde som introduktion till just det avsnittet.
Tempot på inspelningen var oerhört intensivt. På fyra dygn sov Ian ungefär tio timmar, något han skrattar åt när han tänker tillbaka.
– Jag var hög i tre dagar efteråt. Intensiteten vid inspelningen var en dröm för någon med adhd – jag fick diagnosen för ungefär två år sedan. adhd är en gåva, men en baksida är att jag aldrig är nöjd.
När Ian kom till Sverige fotograferade alla bröllopsfotografer i studio. 1997 presenterade han ett helt nytt sätt att fotografera för svenska brudpar, en stil som inspirerade och snabbt spred sig bland annat genom nystartade bröllopstidningar. Sedan dess har modet inom bröllopsfoto kommit och gått.
– Tyvärr har vi just nu en trend i Sverige som gör att allt ser likadant ut. Det är bara ett fåtal fotografer som sticker ut med fantastiska bilder, resten är bara kopior. Jag har problem med copycats. De äger visserligen en kamera, men de saknar »it«. Egentligen är det konstigt att någon anlitar dem. De borde gå ut och hitta sin egen stil.
Trots att Ian med sina 21 år som bröllopsfotograf tryggt kan kallas för gammal i gamet är han fortfarande nervös när han gör ett jobb. Han vet att det kommer att ordna sig. Han vet att klienterna kommer att älska bilderna.
Men jag vet också att bilderna alltid kan bli bättre. För mig är fotografi en passion. Det är passionen som skiljer mig från en copycat. För att veta om en bild är riktigt bra kan man ställa sig frågan om bilderna kommer att hålla en livstid, eller om de bara är en produkt av det senaste photoshopfiltret med mjuk hud.
Den här tog jag 1959. Jag hittade den av en händelse när jag gick igenom gammalt material, men den håller fortfarande. Den skulle kunna vara fotograferad i dag. Det är det här det handlar om, att hitta de tänkvärda momenten i varje bröllop. Momenten bortom bröllopet. Om bilden inte håller om hundra år är det inte ens värt att ta den.
Historieberättare med bilder
Ian har hela världen som arbetsplats, men när brudpar från till exempel England hör av sig till honom blir de lika förvånade varje gång han säger att han har lediga luckor i planeringen. Utanför Sverige bokar brudparen upp fotografen åtminstone ett år i förväg.
Hans bilder andas exklusivitet, vilket Ian själv pratar förbi.
Jag blir kontaktad av brudpar som undrar om jag kan fota dem trots att de inte är kända. Det är inte riktigt rättvisande för vad jag gör. Jag fotar lika gärna i den lokala kyrkan som i ett annat land, jag fotar det som finns och vad som händer.
Prislappen pendlar mellan 9 000 och 55 000 kronor, oftast någonstans i mitten. I år har han flest inbokade bröllop på andra sidan Atlanten. Han älskar visserligen att fota svenska bröllop, men den svenska traditionen är inte som i England eller usa. Här hänger hans uppdrag på vem som bokar bröllopsfotografen. Är det brudens mor som ringer har hon oftast referenser till ett eget stelt studiofoto och förstår inte alls Ians prissättning.
Ian hade bröllopsfotografin i blodet redan från späd ålder. De första bilderna tog han när han bara var 3 år. »Men de står sig faktiskt än i dag« säger Ian.
– Hon slänger på luren och ringer inte tillbaka. Men om brudparet själva ringer har de en annan förståelse för att en fotografering på fem timmar även kräver 25-30 timmar i bildbearbetning och administration på det. Den moderna bruden vill ha bilder som berättar historien om bröllopet och vet att jag kan ge henne det.
Det finns några viktiga moment under dagen som fotografen inte får missa.
– Jag tycker att det är viktigt att ta bilderna när de ser varandra bröllopsklädda första gången. När du fotograferar barn är det viktigt att du sätter dig på huk så att du kommer i samma höjdnivå som barnet. Kyssen efter löftet.
Att se förbi brudparet och ägna bakgrunden några tankar är också en del av jobbet.
– Förenkla och gör så att det som ut som en miljon dollar. Beskär bort störande detaljer och undvik bakgrunder som är för spretiga. Men jag är ingen trollkarl. Jag kan inte få en brud som väger 200 kilo att se ut som att hon väger 50. Finns det inga personliga detaljer vid dukningen kan jag inte fotografera dem. Det är självklart för många, men inte för alla.
Gillar dåligt väder
– Jag älskar regn och drama, det fungerar i bild. I Los Angeles fotograferade jag vid ett tillfälle ett mexikanskt bröllop med 450 gäster och en präst som var hög. Men brudparet var coola och bilderna blev bra. Fast det behöver inte vara så extremt. Varje bröllopsdag är dramatisk – två familjer träffas, alla har sin uppfattning och alla måste kompromissa.
Apropå dåligt väder var det faktiskt tack vare ett ihärdigt regn som Ian vann bröllopskategorin i fototävlingen pdn Top Knot 2011. Över ett hav av paraplyer fångade han ett brudpars ögonkast till varandra under vigselcermonin. För tre år sedan hamnade hans bild på en hedervärd silverplacering i samma tävling, då föreställande en äldre kvinna i en pampig medeltida klänning. Utöver tävlingar syns Ians bilder dessutom i de flesta större bröllopsmagasin både i och utanför Sverige.
Modet för brudklänningarna är dock inte det enda som ändrar sig. Förväntningarna på vad bröllopsfotografen ska leverera är också föränderligt. Sedan tre år tillbaka har Ian till exempel inte sålt några utskrifter.
Klienterna vill ha bildfilerna. De får fixade filer på skiva av mig, tillsammans med tips på vägen. Den digitala kameran har dödat bröllopsfotot. Visserligen är det mina bilder som hänger på väggarna, men jag har inte längre möjlighet att styra utskriftskvaliteten. Det är som det är.
Närvaron är allt
I dag bor Ian Johnson strax utanför Stockholm med fru och två barn. På bottenplanet, i den tillbyggda delen av fastigheten, ligger Ians blivande studio. På glasrutan på innedörren står »Fotograf anno 1947«. Den ursprungliga husägaren inredde hela bottenvåningen som en komplett studio, men rumsförhållandena har ändrats under de 60 år som passerat. Där den första ägaren hade otympliga maskiner och mörkrum har Ian öppna och nyligen vitmålade tomma ytor. Den digitala tekniken är helt enkelt mycket smidigare. Fast i taket i rummet längst in hänger de gamla bakgrundsupphängningarna fortfarande kvar. Precis som den spruckna handmålade texten på glasrutan ska de bevaras för framtiden.
Planerna på studiojobben försenades på grund av en sättning i huset, vilket förklarar varför skyltfönstret mot gatan ger ett ödsligt intryck. Det enda man ser genom fönstret är en bredare bänk och en gråmelerad fondvägg. Fast Ian i huvudsak fotograferar hos sina kunder tog han i slutet av mars emot en svårt sjuk farfar och hans lilla dotterson.
– Det var en otroligt stark upplevelse, säger Ian och pekar på den gamle mannens ögon som blickar ut mot oss från hans webbsida.
Mannen hade gett upp sina döttrar när de var små, och de hade adopterats till Sverige. Han fick veta att han var svårt sjuk, och nu reste han till Sverige för att ta farväl. Bilderna jag tog var ett minne av honom till barnbarnet. Titta i hans ögon. Ser du vad han tänker?
Den sistnämnda frågan gömmer svaret på en av Ians yrkeshemligheter. När han fotograferar människor ber han dem att tänka på något som får dem att slappna av. Han kommer att tänka på ett gammalt jobb som han gjorde när han hade sin studio i Santa Monica på 6th och Broadway, en porträttfotografering av skådespelaren Ed Harris. Under en intervju sa skådespelaren att han var som lyckligast i sin trädgård – alltså åkte Ian och Harris dit för att ta de beställda fotografierna. I bildserien utstrålar Harris snarare harmoni än de vanliga skurkvibbarna vi är vana vid från bioduken. Bakom den lugna blicken rör sig tankarna kring dottern Lily.
Men farfaderns ögon är sorgsna. Ian bad honom att tänka på varför han var i Sverige innan han tog bilderna. De är ett kvitto på att det går att få närvaro även vid en studiofotografering. ?
bröllops-fotograf-stockholm
Garamaj Bröllop & Fest
